Kan man ruttna inuti? Kan man gå sönder fast det inte syns? För benen dom är brutna och strupen är strypt. De skärande skriken har dämpats i kudden. Såren har slitits upp och vill inte sluta blöda. Jag försöker gå försöker äta, försöker le men innerst inne ruttnar jag tills stanken kommer avslöja att här göms död, och brutna löften.
Hjärtat sörjer, söker ro. Vill sova lugnt och lätt med jämna slag. Vill inte rasa mer, är trött på vredens tunga andedräkt som styr och skapar kaos. Gråter låt mig vara, jag är trött nu. Klarar inte av att kämpa mer.
i skymmningsland där hoppet bor, där tvekar jag, där räds jag nu. För mörkret var svart och ont men tryggt..var du. Vart har jag varit? trodde jag visste.. vart ska jag nu?
orden karvar, skär och svider. illamåendet i magen vill aldrig ta slut. hur frågar själen, varför frågar förnuftet och snälla hjälp mig skriker hjärtat. prinsessan i tornet vädjar trött, kan inte mer jag orkar inte. men krigarens mod tar aldrig slut och vägrar ge upp förräns dess att allt blod är spillt och striden är över. svärdet är för tungt och stort och slaget omöjligt att vinna men stoltheten är inte vis och hoppet vägrar dö.
Jag kommer aldrig mer förlåta. jag kommer bära hatet nära. nej jag kommer aldrig mera glömma. sorgen låta mig förtära. jag vet allting jag måste nu för sagan den var falsk, var du. ja jag vet om sorgen, tystnaden. att skriken tystnar snart igen.
Där vreden pyr och sorgen hålls, där är jag stark, där är mitt hem. När känslan övermäktig blir, den spys ur mig likt ont svart slem, allt skrik jag kvävt, all ensamhet, all värk i hjärtat, all hopplöshet, där är jag stark, det vet jag av. Ingen kan gömma smärtan som jag.
Finns inga ord, finns bara ensamhet. Finns ingen längtan, finns ingen tro på evighet. Vill inte bråka, vill inte hetsa mer. Känslorna dör och tvivlen blir fler..
Om jag kunde hoppas, om jag visste vad som var rätt, skulle mörkret stoppas och jag ljuset sett? Men just nu dväljs jag i skuggan, just nu är natten svart. Jag har tappat kartan och stigen leder ingen vart.
Suddar bort alla spåren som du lämnat här omkring.
Försöker att tänka logiskt och inte hänga upp mig på ingenting.
Orkar knappt tänka att det är slut men vet att brytpunkten är nu.
Har tvättat alla lakan och annat som luktar som du.
Om alla spår är borta kan man glömma lättare då?
Jag är en jävel på att städa men hjärtat är svårare att nå.
Varför lyssnar inte hoppet på förnuftet? Varför brinner hoppets låga klar?
Det är som själen väljer att fortsätta plågas, väljer att hålla smärtan kvar.
Vart ska man sätta gränsen och säga jag är viktigare än du?
Hur ska man kunna säga nej du får inte älska mig längre nu.
När är det dags att ge sig och börja slicka sina sår?
Det blir så mycket svårare ju längre tiden går.
Vem kommer plocka upp mig om jag bestämmer mig för att falla nu?
Hur ska jag klara känslan av att vara trasig utan Jag och Du?
När kommer hungern i kroppen sluta riva och saknaden slita mig itu?
När kommer jag sluta älska dig bara för att du är du?
Du lurade mig,
Du lurade mig att komma ut ur min trygga vrå.
Lurade mig att sänka graden och sedan till och med att våga tro, hoppas och smärtsamt önska.
Önskade mig allt igen. Trodde jag förstått att livet inte bjuder upp till dans. Att rosorna vi trampar på gör ont. Men du fick mig att hoppas på ljus, på trygget, på liv. På liv fyllt med lycka. Jag visste inte vad det var. Hade tappat hoppet och tron på allt och alla. Visste inte vad lycka var längre. Men nu ett kort tag trodde jag att jag återigen var trygg, var hemma var lycklig. Men sveket kom fort, de mörka tankarna samlade som åskmoln och jag behöver inte fråga för jag ser ju.
Jag vill inte tillbaka till min vrå, jag önskar blunda och tänka att allt är bra att du nog visst vill ge mig allt det där jag inte ville ha.
livetshardaskola 